Stockholm

 
 
Oh lord,
Here we go again.
 
Så stora besluts har gjorts denna helg. I juli / augusti flyttar jag tillbaka till Täby,
och jag är självklart så rädd, och så glad samtidigt. 
 
Jag har ju haft tre väldigt långa år i London, och haft stora motgångar och stora
framgångar. Jag har varit väldigt deprimerad här, ifrågasättande, filosofisk, ensam
och allmänt olycklig. På senare tid har jag dock börjat känna livet i mig igen, och nu
kan jag se charmen med denna stad. Men jag tror inte staden ger mig vad jag egentligen 
behöver, familj, mitt gamla liv, staden jag älskar och naturen. 

Jag vet egentligen inte, det är ju så många som anländer till London och frågar sig själva
va tusan dem gjorde hemma så länge och varför dem inte flyttade hit tidigare, och
för mig är det verkligen tvärtom. 100 %, så kommer jag sakna mina vänner här, alla jag
lärt känna, min lägenhet, stadens höga puls och spontaniteten. 
 
Men varje kapitel måste någon gång avslutas, och ett nytt måste påbörjas. 
Egentligen bara tanken på detta, gör mig väldigt illamående och nervös. Jag är väldigt
rädd att jag inte ska vara redo, eller ej bli välkomnad in i kreativa branschen, jag är rädd
att jag ska hamna i samma gamla bana som innan. Samtidigt måste jag ju påminna mig själv
att jag inte är samma person som jag var för redan 1 år sedan, defintivt inte 3 år sedan heller.
Idag är jag en helt annan person, jag har vågat utvecklat en attityd, jävlar anama, självkänsla
och självförtroende. Tack vare London, och mina vänner, och alla min jobb så har jag 
blivit den fantastiska människa jag nu är. Dock kan London göra mig till den värsta samtidigt.
 
Som sagt, jag är så nervös att jag knappt vill tänka på det, men det måste jag. Jag måste
börja planera för hemflytt, saker som ska lämnas, jobb som ska avslutas, vänner jag måste
säga hejdå till. London finns nära, men det blir aldrig som förr. 
 
Jag tycker bara det är skönt att få skriva av sig denna stress, för vet inte vem jag ska
prata med, eftersom alla bidrar med sina egna åsikter, nästan säger vad jag ska göra
eller vet bättre än mig. Jag tror mer på ödet, och att ödet tar mig dit jag ska, och att 
ibland kan jag styra ödet själv, om det känns rätt. Och just nu, känns det rätt att äntligen
åka hem, kunna ta tåget till familjen när jag vill, leva mitt älskade liv i Stockholm jag så
jävla mycket saknar. London, du har varit underbar, på ditt sätt, och alla mina vänner här,
speciellt Elina, du har varit bäst av allt och kommer sakna dig otroligt mycket.