En inspirerande förmiddag

 
 
Utvilad, en skön vecka där jag bara fick vara jag. Inga krav, såklart kunde jag inte
fly mina tankar och drömmar, men ingen press fanns där. Nu är jag tillbaka i London,
men är väldigt positiv över att vara hemma. Jag sitter i min mysiga studio, bockar av
alla checklistor som jag änglsat över och inte velat göra, redigerar bilder och lyssnar
på Lykke Li. Just nu är jag peppad, jag tror att efter att ha jobbat med Filippa K fick
jag upp ögonen lite och även en gnutta hopp. Det behöver inte vara helt omöjligt,
jag får bara gå bakvägen för att komma till front scenen. Vissa assisterar, och vissa
som jag själv går backstage och jobbar. Jag lär mig förvisso inte studio lightning och
sånt där, men jag bannemig lär mig tusentals saker. Älskar att bli inspirerad och få
nytt hopp. Ibland går det ju baklänges och man bara vill ifrån hela situationen, och
då känns allt bara kolsvart och som om allting är omöjligt. 

Tänk vad lite vila kan göra med ens kropp och själ, + en hel del skratt. 
Känns som att jag är kär på nytt, kär i livet. 
 
 

London VS Stockholm

 
 
Det är många pusselbitar jag måste lösa. Just nu är det för mycket och allt
känns trassligt. Klockan tickar, jag måste göra stora beslut, vilket är läskigt.
Jag är en velig människa, jag kan inte stanna på en plats, jag behöver äventyr,
jag behöver känna förrändring i livet. Men samtidigt allt jag längtar efter är att
få bo i Stockholm. 
 
Jag har länge nu försökt övertyga mig själv att bo kvar i London, att det kan
bli bättre. Jag har testat allt, skapa nya umgängeskretsar, nya jobb, ny lägenhet,
ny kost och ny träning. Jag har försökt se London från nya perspektiv. Men ändå
så kan jag verkligen inte. Varje gång jag verkligen känner efter i min själ, så känner
jag mig så jävla tom, jag kan inte med glädje säga att jag trivs i staden. Jag känner
mig inte hemma, jag passar inte in på något sätt. Samtidigt vet jag att när jag väl
lämnar London kommer tre år av mitt liv vara ett avslutat kapitel för gott, och det
krossar mitt hjärta givetvis. Man börjar ifrågasätta så mycket här i London. 
Är det värt att kämpa för något när man är så deprimerad och tom? 
 
Något annat jag tänker väldigt mycket på är hur det skulle gå för mig i Sverige. 
Kan jag lyckas där? Kommer det finnas ett intresse för mig? Det kommer 
samtidigt kännas otroligt naket att inte kunna åka till London hur som haver
och ha ett boende. T.ex när jag bor här i London så kan jag ju hur enkelt som
helst åka till Stockholm och ha ett boende på ett eller annat sätt. Men åker jag
till London blir det garanterat hotell. 
 
Helt enkelt, så många om och men. Men ändå så vill jag inte stanna här såpass
länge att jag glömmer bort livet i Stockholm. Jag börjar känna att jag är på den
nivån nu att jag inte vet hur fan jag kommer bete mig i Stockholm. Samtidigt är
jag rädd att jag inte kommer tycka om det. Det känns som att den enda 
tryggheten jag har är mig själv. Jag har inget ställe som jag kan kalla mitt hem.
Ena stunden är Skövde mitt hem, sen London och sen Stockholm. Jag vet
inte längre vart jag hör hemma. Jag har ju börjat acceptera att bo i London, men
nu när jag började diskutera att åka hem till Stockholm så blev min själ så jävla glad...
 
 
 

Söstra mi

 
 
Du är för liten för att läsa och förstå.
 
Men jag förstår dig, jag ser dig, jag känner dig. 
Jag avgudar dig.
Du är en kopia av mig själv. 
Jag ser mig själv i dig så mycket.

En stark liten tjej som är så klok så klok.. 
Som inte vet att hon är betydelsefull. 
För de som ska älska dig som mest, glömmer bort dig. 
Precis som jag, en stark liten tjej, förblev en kvinna
som lider av dålig självkänsla. Bara pga dem i min närhet
som skulle anses vara de vuxna, visade sig vara mobbare. 
 
De som ska älska dig som mest, visar inget ansvar, dem ska 
även vara mina närmaste. Men idag, känner jag hat. 

Söstra mi, dig vill jag förallitd skydda. 
Jag gör allt för dig, jag hoppas en dag du verkligen förstår. 
Jag gör allt för dig. 

Jag vill lära dig allt, lära dig att älska dig själv, att du är älskad. 
Söstra mi, dig vill jag föralltid ha i mitt liv.