Fokus

 
 
Varje dag handlar om att hitta fokus. Hitta meningen med allt. Finna lyckan. 
 
Ja, vi alla letar efter lyckan, och ärligt så undrar jag om någon verkligen har funnit
denna så kallade "lycka". Jag pratar inte om lyckan över en ny tröja, nyklippt hår, ny
tatuering, nya bilen, nyköpta lägenheten, nya jobbet, nybokade resan, jag pratar om
den här konstanta lyckan, känslan av att vara nöjd. 
 
Om du skulle våga tänka efter, är du nöjd? 
Älskar du din vardag? 

Har du någonsin reflekterat över att vi alltid ska fly? Fly mot lyckan, istället för
att hitta lyckan i vardagen. Tänk vad mycket tid vi spenderar på att endast längta till
nästa semester. Vad gör jag för nytta resterande tid? 
 
Min mamma sa alltid till mig att man aldrig ska önska bort tid. 
När jag var 12, ville jag bli 13 (tonåring). 
Vid 14 års ålder ville jag bli 15 (moped).
Efter 15, onödiga år tills jag fyllde 18 (gå ut på klubben, körkort).
20, perfekta året. Men kan fortfarande inte åka till Las Vegas.
21, hade ändå inte råd att åka till LV. 
22, alla viktiga år är redan klargjorda och glömda. Dags att hitta
småsaker att längta efter.
 
Jag dömmer ingen, jag dömmer inte mig själv, jag tror bara det är så vi fungerar. 
Men jag är inte heller emot att kämpa emot en mer meningsfull vardag. Och det
betyder inte att man behöver ha ett coolt och äventyrsfullt jobb, det betyder helt enkelt
att man är på en plats där man trivs med sin omgivning, oavsett vart du jobbar.
 
Jag har alltid fått växa upp med att vi ska dömma människor som fastnade på ICA, mcdonalds, 
restaurangen, och detta kommer från alla håll och kanter. Jag tror vi alla får automatiskt lära
sig detta utan medvetande, för så ser samhället ut. 
Vad har då min respons börjat se ut när folk säger omg hon står fortfarande på ica, fan va 
patetiskt? Jag har faktiskt börjat säga vet du vad, om hon är lycklig i livet oavsett vart hon
jobbar, så är det jag som ska vara jävligt avundsjuk. 
 
Tack för mig.
 
 

En inspirerande förmiddag

 
 
Utvilad, en skön vecka där jag bara fick vara jag. Inga krav, såklart kunde jag inte
fly mina tankar och drömmar, men ingen press fanns där. Nu är jag tillbaka i London,
men är väldigt positiv över att vara hemma. Jag sitter i min mysiga studio, bockar av
alla checklistor som jag änglsat över och inte velat göra, redigerar bilder och lyssnar
på Lykke Li. Just nu är jag peppad, jag tror att efter att ha jobbat med Filippa K fick
jag upp ögonen lite och även en gnutta hopp. Det behöver inte vara helt omöjligt,
jag får bara gå bakvägen för att komma till front scenen. Vissa assisterar, och vissa
som jag själv går backstage och jobbar. Jag lär mig förvisso inte studio lightning och
sånt där, men jag bannemig lär mig tusentals saker. Älskar att bli inspirerad och få
nytt hopp. Ibland går det ju baklänges och man bara vill ifrån hela situationen, och
då känns allt bara kolsvart och som om allting är omöjligt. 

Tänk vad lite vila kan göra med ens kropp och själ, + en hel del skratt. 
Känns som att jag är kär på nytt, kär i livet. 
 
 

London VS Stockholm

 
 
Det är många pusselbitar jag måste lösa. Just nu är det för mycket och allt
känns trassligt. Klockan tickar, jag måste göra stora beslut, vilket är läskigt.
Jag är en velig människa, jag kan inte stanna på en plats, jag behöver äventyr,
jag behöver känna förrändring i livet. Men samtidigt allt jag längtar efter är att
få bo i Stockholm. 
 
Jag har länge nu försökt övertyga mig själv att bo kvar i London, att det kan
bli bättre. Jag har testat allt, skapa nya umgängeskretsar, nya jobb, ny lägenhet,
ny kost och ny träning. Jag har försökt se London från nya perspektiv. Men ändå
så kan jag verkligen inte. Varje gång jag verkligen känner efter i min själ, så känner
jag mig så jävla tom, jag kan inte med glädje säga att jag trivs i staden. Jag känner
mig inte hemma, jag passar inte in på något sätt. Samtidigt vet jag att när jag väl
lämnar London kommer tre år av mitt liv vara ett avslutat kapitel för gott, och det
krossar mitt hjärta givetvis. Man börjar ifrågasätta så mycket här i London. 
Är det värt att kämpa för något när man är så deprimerad och tom? 
 
Något annat jag tänker väldigt mycket på är hur det skulle gå för mig i Sverige. 
Kan jag lyckas där? Kommer det finnas ett intresse för mig? Det kommer 
samtidigt kännas otroligt naket att inte kunna åka till London hur som haver
och ha ett boende. T.ex när jag bor här i London så kan jag ju hur enkelt som
helst åka till Stockholm och ha ett boende på ett eller annat sätt. Men åker jag
till London blir det garanterat hotell. 
 
Helt enkelt, så många om och men. Men ändå så vill jag inte stanna här såpass
länge att jag glömmer bort livet i Stockholm. Jag börjar känna att jag är på den
nivån nu att jag inte vet hur fan jag kommer bete mig i Stockholm. Samtidigt är
jag rädd att jag inte kommer tycka om det. Det känns som att den enda 
tryggheten jag har är mig själv. Jag har inget ställe som jag kan kalla mitt hem.
Ena stunden är Skövde mitt hem, sen London och sen Stockholm. Jag vet
inte längre vart jag hör hemma. Jag har ju börjat acceptera att bo i London, men
nu när jag började diskutera att åka hem till Stockholm så blev min själ så jävla glad...